Att jämföra förlossningar...

är det överhuvud taget möjligt? Och är det relevant? Samtidigt är det svårt att låta bli.

Båda Mammans förlossningar har varit lätta tycker hon själv.

Barnets födelse kan sammanfattas med havandeskapsförgiftning, igångsättning dagen innan beräknad ankomst, 19 timmar från igångsättning tills han var ute, förlossningssäng, barnmorska och undersköterska, lustgas, olika förlossningsläkare, skalpelektrod, CTG-kurvor, många krystvärkar, sugklocka, tyst och blå bebis, bebis till återupplivningsrummet, barnläkare, C-PAP och sugning av lungor, över 30 stygn förlorat närmare litern blod, svaga eftervärkar.

Bebisens födelse kan sammanfattas med att ligga på gränsen till havandeskapsförgiftning, oväntat tidig ankomst, trög Mamma som inte fattade varför förvärkarna inte avstannade, snabb bilfärd till BB, en barnmorska, delfinsång i bakgrunden som Mamman tyckte var hjärtligt irriterande men inte ville såra snälla barnmorksan genom att be henne stänga av eländet, två timmar på BB innan han var ute, 5-6 krystvärkar, 6,5 timme totalt, ingen lustgas, bebisskrik direkt, sydd med 4 stygn, lagom blodförlust, djävulska eftervärkar.

När Mamman ser förlossningarna i nedskrivet skick ser den ena värre ut än den andra men faktum är båda förlossningarna kändes lätta. Inget skrämmande, ingen panik, bara sorgligt att inte får hålla i och om bebisen efter förlossning nummer ett. Dock hämtade sig bebisen snabbt och återförenades med den längtande Mamman. Förlossning nummer två trodde jag knappt fanns. Likväl som människor berättar om sina hemska förlossningar på 100 timmar där de sprack från haka till nacke och förlorade allt blod de hade i kroppen och amning som bara resulterade i mastit och feber så har man även hört som sådana som födde barn och sedan tog sig hem från BB med hoppsasteg. Båda historierna har tett sig lite lätt overkliga i Mammans öron men nu har hon upplevt den trevliga varianten och vet att den finns. Alltid roligt att få vara med om en ytterlighet.

Mamman är hur som helst oändligt, oändligt tacksam över sina förlossningar och sina barn men någonstans grumlas något av glädjen av en känsla av orättvisa. Mamman vet, allt för väl, att inte alla har samma tur som hon. Allting verkar så rätt men blir så fel. Så många "tänk om" och så många "det var så nära". Barn och deras föräldrar med alla livets möjligheter framför sig men som nu måste övervinna dag för dag istället. Någon måste hämta sig från totalförlamning, en annan kommer förmodligen aldrig ens att kunna krypa. Totalförändrade liv pga mänskliga misstag eller små, små doser av kroppens egna kemi som inte vill som det är tänkt. Läkarvetenskapen står maktlösa i båda fallen.

Det är helt enkelt inte rättvist kan Mamman känna i sin sorg och vanmakt över vissa sakers natur. Hon gråter en skvätt då och då över detta men måste allt som oftast avbryta det hela för att gå och mata ett barn eller byta en blöja eller gosa med en varghund.

Livet går vidare. men orättvist är det och hjärtat blöder lite stilla.