Nu är det sommar, nu är det sol...

Mamman tycker om sommaren.

I teorin.

Si så där i februari/mars börjar mamman tröttna på leriga overaller och hundtassar på allvar och tänker att i sommar, då blir det bra. Då är det bara att ta på sig ett par skor och så är man redo för utevistelse. Vi skall äta middag i trädgården, vi skall njuta av varma sommarkvällar, barnen skall bada, alla skall vara vänner...

Sedan kommer sommaren. Mamman tycker att allt över 20 grader är riktigt varmt och allt över 25 grader är outhärdligt hett. Mamman bränner sig i solen eftersom hon slåss med sina barn för att smörja in dem från topp till så och glömmer därmed att smörja in sig själv. Tiken ligger utslagen i trädgården och pustar.

Man skall vara social. Man skall vara lycklig. Man skall njuta. Man skall grilla allt som står stilla tillräckligt länge.

Mamman lider i kaoset.

Mamman längtar efter rasande höststormar som river havet i stycken och lugnar hennes själ, efter dimman som förlåter allt och efter regnet som tröstar.

Efter frid.

Arv och miljö

Mammans hunddrömmar började troligen någon gång strax efter att hon för första gången hon fick syn på en hund. Hundar och hästar stod överst på alla önskelistor.

Ett litet barn går bäst ihop med en liten hund resonerade föräldrarna och gav Mamman en dvärgtax. Den misshandlades oavsiktligt och grundligt, omplacerades och hyste under återstoden av sitt liv en hälsosam skräck för alla under 20 år.

När Mamman och hennes föräldrar växt till sig å förståndets vägnar införskaffades en berner sennenhund som tålde tuffa barntag. Han var mammans bästa och finaste vän i många år.

Sedan barnsben har Mammans hjärta klappat lite extra när ordet varghund har nämnts. Tack vare att grannbyns bibliotikarie hade den goda smaken att äga två varghundsdamer. Mamman mötte dem och ögonblicklig förälskelse uppstod. Slutligen, över 20 år efter första varghundsmötet hämtades Hanen hem och en mer älskad och efterlängtad hund är svårt att föreställa sig. Livet kretsar sedan dess runt Hanens och sedemera även Tikens väl och ve. Numera bara Tikens väl och ve. Hanen står i bokhyllan. Pulverform.

Maken har vuxit upp med hundar. Han tycker om hundar. Han älskar varghundar. Nuff said.

När Barnet kom bråddes han på ett föredömligt sätt på sina föräldrar. Han gillar hundar. Han ger resterna av sin mat till Tiken. Han smyger till henne godis. Han klappar henne. Han vill själv hålla i hennes koppel. Han vill klappa och prata med främmande hundar. Han anser att farföräldrarnas fyra schäfrar är utmärkta lekkamrater.

Sen kom Bebisen.

I början skyllde vi på att han föddes för tidigt. Sedan tänkte vi att det berodde på hans första halvår som var kantat med sjukdomar och elände. Efter det hoppades vi på att han kanske var lite sent utvecklad men eftersom han snarast är tidig med det mesta så har även den teorin fått stryka på foten.

B e b i s e n t y c k e r i n t e o m h u n d a r !

Alls!

Inte det minsta!

Tiken ignoreras oftast. Ibland får hon en smäll om hon råkar befinna sig på en plats som Bebisen tycker är hans. Även om hon var där först.

Mamman och Pappan talar strängt till barnet och försöker blidka honom genom att slänga ur sig saker som "klappa fint" och liknande menlösheter. Bebisen är inte intresserad av att "klappa fint" och liknande menlösheter.

Dock måste man tillstå att Tiken är den hund som ändå kommer undan lindrigast när det gäller Bebisen hundaversion.

Farföräldrarnas schäfrar får smällar på nosen om de kommer för nära. Ackompnjerat av Bebisen högljudda "NEJ, NEJ, NEEEEEJ! INTE BRA! INTE BRA ALLS!!! "

Hundar i parken som vill hälsa försöker bara göra det en gång.

Böcker med hundar i tolereras förvisso men favoriten är ändock boken om apan.

De lärde tvistar om vilket som väger tyngst, arv eller miljö. I båda fallen borde pro hund-vågskålen väga tyngst.

Tack och lov är Bebisens personlighet i övrigt av prima kvalité så just denna lilla är ändå relativt lätt att leva med.

Men undrar gör vi...