En sån där dag...

Jaha, så var det dags igen. Vissa dagar blir bara fel.
Man råkade visst somna med blött hår och vaknar med skatbo på knoppen. Dessutom är man försoven och har drömt bisarra ting och glömmer att borsta tänderna. I detta skick susade alltså Mamman iväg på morgonkvisten i sin lilla bil och anlände till jobbet i miserabelt skick. Byxorna som suttit finfint på morgonen visade sig vara av den svekfulla, töjbara orten som frammåt lunchdags börjat kasa nedåt. Mammabyxor går att få i olika varianter. Antingen går de över magen eller under. Mamman är en "över magen"- person vilket är underbart skönt så länge byxorna sitter där de skall. När de börjar glida neråt så får man grabba tag i linningen och dra uppåt. Inget konstigt med det men liningen är någonstans strax under armhåorna vilket gör manövern något osnygg.
Följaktligen trampade Mamman omkring på kontoret hela dagen med konstigt hår, oborstade tänder, och med jämna mellanrum dragandes i byxlinningen. Estetiskt värre.

När Mamman äntligen skulle få fly fältet och gå hem och sanera sig samt byta kläder tog hon den rosa mjukiskanin som goda vännen hade återlämnat under dagen, i ena handen och höll ett stadigt tag i byxlinningen med den andra och klev in i hissen. På tredje våningen stannar hissen och in kliver det fyra ytterst välklädda människor. Tre män i kostym och slips och en kvinna i dräkt med pressveck att skära sig på. Mammans lycra-trikå-skatbo-uppenbarelse bli plötsligt väldigt medveten om tygkaninen och handen hon har i armhålan så inte byxorna skall ramla ner.

Känslan påminner på ett otäckt sätt om den underbara dag då hon hittat en pipande latexkyckling till hundpojken i hennes liv. Tänk så glad han skulle bli och tänk vad svårt det var att prega ner det ynkliga lilla kycklingeländet i handbagaget. I säkerhetskontrollen på Arlanda befanns av någon anledning både Mamman och handbagaget varandes mystiska och togs åt sidan, väskan öppnades och med ett vrål (snarare ett gällt piiip men i Mammans överhettde tillstånd kändes det som ett vrål) for latexkycklingen upp och hoppade ut på golvet framför den låga ringlande kön.
Väskan befanns såsmåningom vara obeväpnad och så även Mamman och vi fick packa ihop oss bäst vi kunde.

Att stå mitt i Arlandas säkerhetskontroll under värsta fredagsrusningen och förtvivlat försöka vika i hop en sprattlande latexkyckling som argt upphäver gälla tjut över nejderna var inte heller ett av de stoltare ögonblicken i Mammans liv.

Ibland är det svårare än annars att komma hem med värdigheten i behåll...