Partyanimal

Mamman har varit på fest. En trevlig sådan men mycket snask, udda musik (jumper. Anno 2008?!) och trevligt folk. 

Festen var barnfri och när Mamman skådade den högblanka TV och stereomöbel förstod hon varför.  

Följaktligen stannade Pappan och Barnet och Bebisen hemma och lovade att kontakta den sjåpiga Mamman vid minsta krissituation.

Festens deltagare grupperade sig tämligen omgående i en öron-näsa-hals-läkargrupp, en dykgrupp och en blandad grupp. Mamman tillhörde den blandade gruppen där njurläkre, barnläkare, tillämpande matematiker, arkitekter och fingeravtrycks specialister trängdes. Trevligt och intressant och fantastiskt roligt men som vanligt har allting ett slut och eftersom Mamman ammar så tar ofta det roliga slut lite tidigare för henne än för alla andra då Bebisens behov kallar. Mamman stoppade in bästa vännen i bilen och styrde kosan hemmåt efter några spännande turer i Lund. 

Väl hemma möts hon av tystanden men i och med hennes hemkomst förändras tydligen atmosfären i huset och Bebisens mammaradar ger larm. Efter maximalt 10 sekunder så hörs ett gnyende från ovanvåningen. Efter ytterligare fem sekunder har gnyendet ökat till ett avgrundsvrål och Pappans försök till tröst faller platt till marken.  Mamman spurtar upp på ovanvåningen, sliter av sig kontaktlinser och vispar lite symboliskt med tandborsten bland tänderna och springer till sängen och hoppar ner. Då Bebisen bojkottar täcke är han för aftonen iförd små bruna fleecebyxor med vita moln på och en blå och rödrandig plychtröja och orangea strumpor. Kläderna är nedstänkta med tårar och snor. Hans lilla ansikte är alldeles skrynkligt av sorg och längtan och uppför sig som ett mindre vattenfall. Händerna viftar mot Mamman och när hon tar honom i sin famn borrar de små naglarna in sig i hennes nacke och hulkande förklarar han att han nog aldrig tänker släppa Mamman igen. Någonsin. Som han har längtat!! 

Pappan förklarar sammanbitet att Bebisen har varit glad och tillfreds hela kvällen och lekt med sin broder samt Duplo. Han har ätit och druckit gott och somnat i Pappans ömsinta armar. Pappan har faktiskt ansträngt sig till det yttersta för att göra kvällen angenäm för den lilla Bebisen och så är detta tacken. Pah! 

 

Mamman tröstar Pappan lite man kan inte låta bli att långt ner i hjärtats  djup känna sig rätt nöjd. Ingen är som Mamma tycker Bebisen och ingen är som Bebisen (och Barnet) tycker Mamman. 

Bebisen sover som ett litet frimärke på Mamman resten av natten och på morgonen vaknar Mamman ledbruten och lycklig. 

Tack Gode Gud för skrikiga ungar!