Plocka svamp

Man har flyttat, Mamman är tillbaka, om än inte i den bekväma soffa hon ämnade blogga från utan snarare sittande rätt obekvämt på en sängkant men vad gör man inte för konsten?

Hursom, i och med denna eländes flytt så har hund-rutinerna på ett uppenbart sätt åsidosatts märkte Mamman häromdagen.
Tiken som har anlag för svampinfektioner i ena örat har börjat skaka misstänkt mycket på huvudet igen. Snabb koll i örat och det konstaterades att jodå, det hade börjat gro igen, rätt mycket dessutom och då de dagliga kontrollerna av statusen i hennes öron inte skett hade svamparna fått härja fritt under några dagar. Detta hade med all sannolikhet kunnat undvikas om hon bara läst bruksanvisningen till varghundar som säger att dssa hundar oftast INTE gillar vatten så där särdeles. Tiken kan dock knappt se en regnpöl förrän hon hoppar runt i den som den glada tvååring hon är. Och är pölen av något djupare dimension, låt säga en sjö eller ett hav, så kör hon ner huvudet under vatten för att speja och spana efter något ätbart. Fisk är hon ingen älskare av så ingen vet vad hon söker efter egentligen. Korv med bröd?

Husom, allt detta plaskande ger damen svamp som sagt och en behandlig påbörjades i vanlig ordning. Det går ut på att Mamman med ömsint hand torkar ur örat med en lösning på en bomullstuss och sedan droppar 10 droppar svampdödarmedel rätt ner i örat som sedan försiktigt masseras. Ni hör själva, ett öde värre än döden, ett ordlöst lidande från början till slut, en prövning för alla inblandade. Självklart firas hennes oerhörda tapperhet som utstår denna behandling varje dag med hurrarop, kramar och pussar och beröm. Hanen som har hållit sig på behörigt avstånd så fort öronrengöringsmedlet har kommit fram har de senaste dagarna tittat fram allt mer i dörröppningen när behandlingen pågår. Hans neutrala ansiktsuttryck har inte avslöjat något om den känslostorm som uppenabrligen rasat inom honom men igår brast det. Efter tikens behandling och efterföljande kärleksbetygelser så trampade han resolut fram till Mamman, satte sig ner och krävde att omedelbart få samma behandling. Hela hans väsen utstrålade att djupa orättvisor hade blivit begånga, hans själ var skakad men inte rörd.
Bomullens fick åter plockas fram och på denna duttades det några få droppar öronrengöring och sedan gnuggades hans små rosenknoppar med yttersta försiktighet. Till saken hör att hanens öron har sedan födseln varit rena som en operationssal och därför krävt rengöroing endast inför utställningar då man bör piffa vad som piffas kan men aldrig annars.
Han anlade dock ett uttryck av tåligt lidande, "här har vi en hund som får utstå mycket" sade de uttrycksfulla ögonbrynen. Efter avslutad omvårdnad fick självklart även han det översvallande berömmet och alla pussarna. Ord som "fantastisk", "modig", "tålig" och "underbar" rann som honung in i hans små vackra öron och han blev helt uppenbart nöjd med utfallet. Lycklig och med väldoftande öron trippade han in i sin säng och somnade bums!

Hanen är i mångt och mycket en blygsam och modest typ. Nöjer sig med det lilla i livet, kräver inte allt för mycket men när hans gräns är nådd och hans tålamod är tillräckligt hårt prövat då visar han det å andra sidan med en bestämdhet som man omöjligt kan ignorera.

Och Mamman lindar sig så gärna runt hans lilla tass.