Får det lov att vara lite gift?

Hanhunden fyller snart fem år. 

I fem år har alltså Mamman vårdat honom ömt. Uppfostrat, tröstat, pysslat, matat, lekt, busat, promenerat i ur och skur, kört många mil, betalt ohemula summor för veterinärvård och för mediciner, nogrannt jämfört olika fodermärken för att endast det bästa duger till de älskade hundarna, skaffat pedagogiska leksaker, trimmat pälsen, klippt klorna, smort trampdynor, tvättat öron, plockat fästingar, avstått från en del fester och alla utlandsresor sedan hans entré i världen, stått i timmar på öppna fält i blåst och regn för att han skall få leka med sina vänner, köpt en stor bil för att han skall kunna resa bekvämt, byggt hundgårdar för enorma summor samt alltid sett till att det finns ett bra lager med rökta grisöron eller annat livsnödvändigt tilltugg. 

Dessa ömma omsorger till trots så väljer Hanhunden att bekymrat titta, nosa på och på alla andra tänkbara sätt undersöka varje liten godisbit som Mamman ger till honom innan han värdigt tager den i sin mun. Vem vet, efter fem års kamratskap så kanske Mamman plötsligt vill förgifta honom?  Man kan inte vara nog försiktig i denna hårda värld tycks Hanen tycka. 

Mamman tycker att Hanen borde klippa sig och skaffa ett jobb!