En dag-ett liv

Så var då kardiologbesök numero två avklarat.  

Bebisen hade inte direkt blivit mindre vild sedan senaste besöket.  Under irriterade skrik och fäktanden och diverse utfall med den lilla tandlösa munnen lät han Mamman och övriga inblandade förstå att detta inte var hans tekopp. 

Därför vet Mamman inte om det var hon och Pappan eller läkaren som blev mest lättad av att det slutligen konstaterades att Bebisens blåsljud är helt ofarligt och att vi inte mer behöver komma dit.                    

Fysiologiskt blåsljud blev den slutliga diagnosen. Vanligt förekommande. Ett helt och hållet friskt hjärta som avger ett litet ljud när blodet pumpas runt. Sjunger lite mer än vanligt.

Denna eminenta nyhet firades på ett hamburgerhak modell drive thru och i den allmänna upphetsningen glömde Mamman att hon och Bebisen numera äter mjölkfri kost i ett försök att få en förklaring till varför Bebisen ser ut som en prickig korv.  

Hög på glada nyheter och hamburgare susar Mamman iväg hemmåt. Via en alternativ väg förbi två av de före detta hemmen. Alltid roligt att skåda vad folk har hittat på med ens gamla boningar.  Mamman susar alltså vägen fram. I CD-spelaren dånade en best of progg-skiva på hög volym. Inte helt lämpligt då Mamman får sådana skrattattacker av den att hon nästan kör av vägen men roligt har hon iallafall.

Plötsligt hoppar det ut en polis i vägen och vinkar in bilen för kontroll. Spännande tycker Mamman. Hennes allra första poliskontroll. Hon nästan hoppas på att få blåsa i alkomätaren bara för att riktigt visa vilken präktig medborgare hon är.  Hon trycker stereon på mute, rullar ner fönstret och ler hult mot polisen.  Hon visar sitt fina körkort, hon blåser på ett föredömligt sätt i alkomätaren. Nu vill farbror polisen att Mamman skall starta bilen igen för de vill titta på blinkers och belysning.  Mamman vrider om nyckeln, motorn går i gång, muteknappen avaktiveras och ur högtalarna vrålar STATEN OCH KAPITAAAAAALET, DE SITTER I SAMMA BÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT....

Mamman hoppar högt, trycker på alla knappar hon kommer åt och slutligen klämmer hon till muteknappen igen. Ler ursäktande mot polisen, börjar svamla något om nostalgivärdet och gör sig till allmännt åtlöje. 

Polisen tittar på framlyktorna, skakar på huvudet, pratar med varandra med allvarlig min och ber Mamman slå av motorn igen. 

Vad nu då? Bilen är besiktigad, skattad och utrustad med fina sommardäck. Mamman kör minsann  lagligt. Tror hon. För det gör hon inte. Parkeringsljusen fungerar nämligen inte. Och skattemärket på bilen är ett år gammalt.  Hoppsan!  Mamman piper skamset fram att det är Maken som brukar ordna med sådant. Mamman känner sig liten och dum och knappt värdig sin rösträtt.  

Polisen vill gärna titta igen på parkeringsljuset. Mamman startar bilen. Muteknappen avaktiveras och nu har bandet Sillstryparen från Göteborg börjat sjunga sin hit "Doin the omoralisk schlagerfestival". Innan Mamman har fått tyst på eländet har de hunnit anklaga ABBA för att vara profithungriga och lite annat smått och gott. Nu skruvar Mamman resolut ner ljudet helt och hållet. Det får ju vara måtta på skammen.

Hursomhelst, parkeringslyktorna fungerar inte heller denna gång och det blir böter. 800 kronor minsann. Och en lapp som talar om att Mamman har 30 dagar på sig att åtgärda felet på en auktoriserad verkstad.

Till slut är förnedringen slut för denna gången och Mamman vinkas iväg. Lättad far hon och Bebisen sin kos rakt in i en återvändsgränd. Där får hon vända och tvingas därmed köra förbi poliserna igen. Mamman vinkar. Ingen vinkar tillbaka. 

Efter detta äventyr känner sig Mamman nästan kriminell och inte alls laglydig och ordentlig.

Men vad gör väl det om hundra år? Och polisen skulle bara veta hur lite Mamman bryr sig egentligen. 

För hon har en Bebis med ett hjärta som sjunger.